Precis som jag sagt så ställde jag mig och iakttog Tvärbanan medan jag väntade på Malin i Alvik. Jag har alltid älskat Tvärbanan, av någon anledning. Förra terminen kunde jag sitta i flera timmar och bara titta på vagnarna, vilket ledde till att jag kunde Tvärbanans schema och tabeller i huvudet. Ganska onödigt, eftersom jag bara åker med den en gång om året, men den är väldigt intressant. Varje morgon står den där, så fin, och väntar.

Tåget satte sig plötsligt i rörelse och avbröt mina tankar. Jag följde den med blicken ända tills den försvann i tunneln. Jag visste att om exakt 2 minuter skulle det komma en ny, och mycket riktigt bromsade ett nytt tåg in efter exakt 2 ½ minuter. Notera att det var försenat med en halv minut. Folk strömmade ut och jag var glad att jag var en bit ovanför och inte mitt ibland dem.

Åh, förresten, rubriken var bara ett rim som jag ville ha med någonstans.

Jag gick ner till Pressbyrån och glodde på bussarna istället. Alltid trevligt med lite variation. Jag kanske borde plugga bussarnas tabeller också. En gammal tant gick mot mitt håll i rask takt. Precis framför mig tvärstannade hon, som om åsynen av mig påminnt henne om något. Hon vred på huvudet och marscherade in på Pressbyrån. När dörren slagit igen efter henne vände jag bort blicken och fokuserade på en gammal farbror som kom gående. Han verkade glad över att jag stod där, för han stannade till, höjde ögonbrynen och log lyckligt mot mig. Det var omöjligt att inte le tillbaka. Sedan lunkade han vidare. Ingen brådska där inte.

Jag återgick till att stirra på bussarna. En 112 Alvik från Spånga Station svängde in och en tant gick av. Sedan gick hon över bussterminalen och gick på 112 mot Spånga Station. Jag rynkade pannan. Skulle hon hit och sedan tillbaka? Nåja, det hade inte jag med att göra ändå.