Se det posetivt, säger alla. Se det negativt. Se det hur fan du vill. Jag ser det jävligt negativt att mitt liv är kraschat, tillsammans med min dator. Aldrig hel igen. Inte jag heller. Mammas dator visserligen mycket bättre på lång sikt, men den är långt ifrån samma sak och jag kommer aldrig prestera som jag gjort igen. Min ritförmåga är i allafall borta, den kommer aldrig komma igen. Och Vegas, ja vad ska man säga? Det är väl oklanderligt. Inte mer. Det är precis så att det funkar. Men filmen jag vill använda fungerar inte, så det är meningslöst att ens försöka.

Skolan är inte heller hel. Våran klass har tyst uppror mot lärarna. Inget funkar. Skit i betygen, jag tänker inte bli behandlad som en mentalt handikappad femåring, och jag tänker inte ta skit för att jag tycker så.

Kort sagt, livet suger. Jag vill dö, och det är jag inte ensam om i min klass. Det är som om mörka moln har bosatt sig i taket och låter det regna ner sorg på oss under. Men det är så vi lever. Lika bra att ta det som det är. Livet suger, so what? Låt det hålla på som det vill, jag går in i dvala i allafall. Hejdå.